När vi dör

av Ärevördige Mäster Hsing Yun

Översatt till svenska av Alison Nordberg

Innehåll

  1. Att dö
  2. Domen efter döden och nästa återfödelse
  3. Begravningsseder och hur vi betraktar döden
  4. Ovanliga och extraordinära dödsfall

Inledning

Döden är inte ett lätt ämne. Om jag säger att döden följs av lidande, kan du bli rädd för att dö och därför kommer du inte att kunna förstå dödens sanna natur. Om jag säger att döden följs av stillhet, kan du tolka döden som någonting värdefullt och befriande. Det är bättre att säga att livet inte nödvändigtvis är glatt och att döden inte nödvändigtvis är eländig.

Det var en gång en rik man i mogen ålder som fick en son. När pojken föddes kom många gäster för att gratulera den nyblivna pappan. Bland gästerna fanns en Chanmästare som var helt oberörd av firandet. Efter en stund började han att gråta. 

Den rike mannen blev förbryllad och frågade: ”Mästare, vad är fel? Varför är du så ledsen?” Förtvivlad svarade Chanmästaren: ”Jag gråter eftersom du har lagt ytterligare en person till raden av döda i din familj”.  

En upplyst människa ser födelsen som en fortsättning av ett tidigare liv och döden som början på ett nytt liv. Födelsen handlar inte bara om att leva och döden handlar inte bara om att dö. Om vi ser födelsen och döden som en enda sak, vad finns det då att glädjas åt eller visa sorg för?

När kineser ser någon som är etthundra år gammal brukar de gratulera honom och säger: ”Må du bli etthundra tjugo år gammal!” Låt oss tänka ett ögonblick: att bli etthundra tjugo år gammal, är det något att fira? Om en man skulle leva etthundra tjugo år kan hans hundraårige son en dag bli sjuk och dö. Hans åttiåriga barnbarn och hans sextioåriga barnbarns barn kan också det ena efter det andra gå bort. Den gamle mannen kommer inte längre att kunna njuta av glädjen att tillbringa tid med sina ättlingar. Han kommer att uppleva sina barns och barnbarns död tills han blir helt ensam. Det finns ingenting svårare i en människas liv än hennes eget barns död. Ett långt liv är nödvändigtvis inte samma sak som lycka. Med ett långt liv kommer ofta ensamhet, hjälplöshet och fysisk svaghet.

Precis som vi inte bör vara besatta av livets längd bör vi inte heller frukta döden. Enbart ett omnämnande av döden skapar ofta många skrämmande bilder i människans sinne. I kinesisk kultur oroar sig många för att de kommer att straffas när de dör – att de måste bestiga berg av knivar eller drunkna i grytor med kokande olja. Om vi verkligen förstod döden, skulle vi inse att döendet är som att få ett pass som gör det möjligt för oss att resa till ett annat land. Hur befriande skulle det inte vara! Döden är en väg som vi alla måste beträda. Hur kan vi möta döden på ett sådant sätt att vi känner oss förberedda och inte överrumplade? För att göra detta måste vi förstå döden vars natur diskuteras i de följande fyra avsnitten.

I. Att dö

Trots att vi alla har levt och dött under loppet av otaliga återfödelser kan ingen av oss komma ihåg den exakta upplevelsen av döden. Vi vet inte vad döden egentligen är. Enligt de buddhistiska sutrorna är vi fortfarande fullt medvetna om allt som pågår runt omkring oss när vi dör. Kanske kan vi höra läkarens lugna röst som berättar om vår död, eller ljudet av sörjande familjemedlemmar. Vi kan kanske fortfarande se människor samlade runt vår kropp som försöker att flytta kroppen som nu saknar livstecken. Vi oroar oss kanske fortfarande för de många saker som inte är avslutade. Vi känner kanske att vi rör oss bland vår familj och våra vänner, och att vi vill berätta för dem vad de ska göra. Men alla är fyllda av sorg och ingen kan egentligen se eller höra oss.

En gång fanns det en artikel i Reader’s Digest om en mans nära-döden-upplevelse. En dag råkade mannen ut för en allvarlig olycka när han körde bil. Bilen blev till skrot och han var nära döden. När ambulansen, sjukvårdarna, polisen och hans familj kom till platsen hade hans ande redan lämnat kroppen och han kände att han svävade i luften. Över oljudet kunde han höra en grupp människor diskutera hur olyckan hade gått till och han försökte berätta för polismannen vad som verkligen hade hänt. Men polismannen kunde varken se eller höra honom. Ingen av de andra kunde heller se honom eller känna hans närvaro. I detta ögonblick ägde han inte längre sin kropp utan endast hans ande var kvar. Han blev medveten om att han svävade utanför sin kropp och tittade på den ur en åskådares synvinkel. Sedan fann han att han reste med otrolig hastighet genom en lång, mörk och smal tunnel.

I ett annat fall berättade en man om sin egen nära-döden-upplevelse då han fått en allvarlig huvudskada och återförts från dödens gräns. Han sa: ”Jag kommer ihåg smällen och att jag förlorade medvetandet. Efteråt kände jag mig varm, bekväm och lugn”. När ens ande lämnar kroppen är kroppen inte längre fjättrad och det kan finnas en nivå av välbehag och lugn som man aldrig tidigare har upplevt. Det finns många sådana fall. En annan person kom ihåg sin nära-döden-upplevelse och sa: ”När jag låg för döden kände jag välbehag och lugn”. En annan man beskrev sin upplevelse som: ”Jag kände mig lätt som en fjäder. Jag flög fritt mot en värld av klarhet!” Som vi kan se är döden inte lika skrämmande och hemsk som vi kanske föreställer oss.

De buddhistiska sutrorna beskriver livet i denna värld som besvärligt, inte olikt en sköldpadda som tyngs av sitt tunga skal.  Döden gör det möjligt för oss att bli av med denna börda och därmed överskrida gränserna för våra fysiska kroppar. Men när vi står inför döden försöker de flesta av oss att behålla våra världsliga känslor och sensuella önskningar. Vi kan inte heller släppa taget om våra söner, döttrar, barnbarn eller vår rikedom. Vi vill inte dö och kan inte acceptera döden på ett värdigt sätt. Vi tror att döendet är en smärtsam upplevelse, som att slita skalet av en levande sköldpadda. Men detta är inte den buddhistiska uppfattningen om döden. Buddha lärde oss att döden befriar oss från vår kropp och gör oss sorglösa och lugna. Det är som den lättnad man känner när man sätter ner ett tungt bagage. Hur lätt och bekymmersfritt är det inte! Oavsett om vi är kloka eller trögtänkta, bra eller dåliga, måste vi alla möta döden. Frågan är inte om vi kommer att dö utan om hur och när. Till och med Qin-dynastins förste kejsare som ägnade alla sina resurser åt att finna odödlighetens elixir kunde inte hitta ett sätt att förlänga sitt liv. Allt som lever måste dö. Det är endast dödsförhållandena som är olika. De buddhistiska sutrorna nämner fyra huvudsakliga dödsorsaker.

Döden på slutet av livet

”Döden på slutet av livet” kallas också ”att dö av ålderdom”.  Våra liv är som en lykta, när bränslet är förbrukat slocknar ljuset naturligt. Vi skulle alla vilja leva ett behagligt, långt liv, men ett mänskligt liv har sina begränsningar. Livet fortsätter med varje andetag vi tar, men så snart vi slutar andas dör vi och återgår till jorden.

Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk som lyder så här: ”Några lever endast från gryningen till skymningen. Andra föds på våren eller sommaren och dör på hösten eller vintern. Några lever tio, hundra eller till och med ettusen år. Oavsett om vi lever en kort eller lång stund, är väl skillnaden verkligen inte så stor? Vad detta säger är att vår livslängd är begränsad och ingen kan komma undan denna verklighet.

Döden på slutet av sund karma

Det sägs i sutrorna att: ”Mondäna människor förstår inte liv och död. Mänskliga ögon ser inte sund och osund karma”. Våra liv är som en skumbubbla på vattenytan; när luften inuti bubblan försvinner, finns ingen bubbla längre. Vi existerar alla på grund av vissa karmiska orsaker. När orsakerna upphör tar livet slut. Ett exempel är en rik man som slösar bort sina pengar och blir utfattig – utan rätt grund för rikedomen dör han som offer för elementen.

Den plötsliga döden

Den plötsliga döden kallas också ”den förtida döden” och beskriver en oväntad död som att omkomma i en bilolycka, att stupa i krig, att mördas av en brottsling eller att anfallas av vilddjur. Denna typ av död är oförutsägbar. Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder: ”Så länge som man fortsätter att andas finns det gott om möjligheter. När döden kommer stannar allt”.

Önskan att dö

De tre ovanstående omständigheterna för död är oförutsägbara och kan inte kontrolleras. Däremot är önskan att dö mer förutsägbar och kan planeras. I buddhismen kallas detta för ”önskan att leva och dö” och det finns många stora buddhistiska mästare och visa män som haft denna förmåga. De kontrolleras inte av kretsloppet eftersom de lever till följd av orsaker och förhållanden. 

Ärevördige mäster Daoan av den östra Jin-dynastin är ett perfekt exempel på en sådan mästare. Han hade full kontroll över sin egen bortgång. Den 8 februari 385 v.t. samlade han sina lärjungar i den stora salen i Wuzhongtemplet i Changan. Efter att ha bett och hyllat Buddha sa han lugnt till sina lärjungar: ”Nu ska jag gå! Ni bör alla fortsätta att sprida Dharma och väcka de okunniga från deras villfarelser”.

Lärjungarna blev uppskakade. En vädjade till mästaren: ”Mästare, din hälsa är utmärkt. Du borde stanna och fortsätta Buddhas arbete. Hur kan du sluta nu och lämna oss? Det är lunchdags; var snäll och ät lunch först”.

Mäster Daoan svarade: ”Bra, jag ska äta lite lunch”. Han åt sin lunch som vanligt. Efter lunch drog han sig tillbaka till sitt rum för att vila och avled medan han vilade. Eftersom Ärevördige mäster Daoans önskan var att dö, dog han helt smärtfritt och utan lidande. Om vi utövar Dharma flitigt och befrias från kretsloppet, kan vi också uppnå upplysning och nå Nirvana.

Nu när vi har diskuterat omständigheterna för döden, låt oss fokusera på en annan aspekt av döden. Hur känns det att dö? Sutrorna beskriver några känslor som uppstår när man dör:

1. Obalans i elementet jord

När en person dör av en sjukdom i skelett eller vissa kroppsorgan, kan hela kroppen i dödsögonblicket kännas som en tung del av jorden som sjunker ner i havet. När den sakta sjunker i djupet känner personen ett kvävande tryck. I sutrorna beskrivs denna känsla som ”elementet jord nedsänkt i elementet vatten”.

2. Obalans i elementet vatten

När en person dör av en cirkulationssjukdom får han först en känsla av att bli nedsänkt i vatten och han känner sig både våt och kall. Detta förvandlas så småningom till en känsla av eld och personen känner sig extremt het. I sutrorna beskrivs detta som ”elementet vatten som uppslukas av elementet eld”.

3. Obalans i elementet eld 

När man dör av en lungsjukdom har man en brännande känsla, som en löpeld som brinner i skymningen. Då upplever kroppen en brännande smärta som om den blåses i bitar av vindbyar och sprids omkring som aska. I sutrorna beskrivs detta som ”elementet eld överväldigas av elementet vind”.

Vad händer sedan? Hur är det omedelbart efter döden och före återfödelsen? Sutrorna säger att eftersom vår kropp förvandlas från en ändlig och avgränsad form till ett gränslöst och formlöst tillstånd när vi dör är vår känsla omedelbart efter döden kanske inte helt negativ. Detta verkar något överraskande men det finns tre goda sätt att förklara det på.

1. Gränser i tid och rum

När vi lever är vi begränsade i tid och rum. Vi kan inte resa dit vi vill eller välja att inte åldras. När vi dör och före vår återfödelse befrias vi från kroppens begränsningar och vår sanna natur kan röra sig fritt. 

2.  Kroppens börda

Det sägs i Dharmapada: ”Den fysiska kroppen är orsaken till allt lidande på Jorden. Att lida av törst och hunger, hetta och kyla, ilska och rädsla, begär, åtrå, hat och sorg – alla dessa kommer från kroppens existens”. När vi lever tillbringar vi mycket tid med att ta hand om vår fysiska kropp. När vi är hungriga måste vi äta, när vi är kalla måste vi ta på oss mer kläder och när vi är sjuka måste vi utstå smärta. Vår kropp ger oss mycket mer lidande än lycka. Om vi stannar upp och tänker för ett ögonblick kommer vi att märka att mycket av vår oro gäller vår kropp. Men efter döden är vårt medvetande inte längre utsatt för kroppens begränsningar. Alla problem som tillhör den fysiska kroppen försvinner med den. Utan vidare hunger och sjukdom lyfts en enorm börda från våra axlar.

3. Det övernaturliga elementet

När vi lever begränsas våra förmågor av vår kropp. Efter döden är vi inte längre bundna av fysikens lagar. Vi kan se saker som inte kan upptäckas av mänskliga ögon och höra ljud som inte kan höras av mänskliga öron. Vi kan sväva fritt i luften eftersom tyngdkraften inte längre gäller. I detta tillstånd kan inga väggar stoppa oss och vi kan resa genom att helt enkelt vilja göra det.

Döden är inte slutet. Den är tvärtom början på en ny tillvaro. När vi dör slutar den fysiska kroppen att fungera men medvetandet lever vidare. Efter döden och före återfödelsen är vårt medvetande i ett tillstånd som buddhismen kallar zhongyou (…) ”mellanliggande tillstånd”. Beroende på ens samlade karma från tidigare liv kommer en varelse i det mellanliggande tillståndet att återfödas i ett av existensens sex riken. En gång återfödd glömmer vi alla minnen från tidigare liv. På grund av detta kan vi inte komma ihåg lidandet i våra tidigare liv. På samma sätt kommer vi att när vi återföds glömma våra nuvarande bekymmer. En dikt skriven av kejsar Shunzhi uttrycker detta på ett utmärkt sätt:

”Före födelsen, vem var jag?

Efter födelsen, vem är jag?

I vuxenlivet är jag mig själv.

När jag sluter ögonen, vem kommer jag att bli?”

Sanningen är att det inte är viktigt för oss att veta något om våra tidigare eller framtida liv. Vi lär oss från Dharma att ingen verkligen dör. Det som dör är den fysiska kroppen som endast är en samling av de fyra stora elementen. Trots att den fysiska kroppen dör fortsätter medvetandet utan avbrott. När vi förstår att kroppen är lika obeständig som en vattenbubbla och att denna värld är en inbillning, kan vi acceptera döden utan förbehåll.

II. Domen efter döden och nästa återfödelse

Vi tänker ofta på de avlidna och undrar var de är. I kinesisk buddhistisk kultur är det vanligt att be för de döda när vi firar Nyår eller andra helgdagar. Detta går för sig om det görs med omtanke och respekt för våra avlidna föräldrar eller nära och kära. De flesta människor lever dock med missuppfattningen att deras föräldrar blir andar i helvetet när de dör. Med hopp om att deras föräldrar kommer att få vila i fred håller barnen ofta bönetjänster för sina avlidna föräldrar. Men detta tankesätt är faktiskt ganska respektlöst mot våra föräldrar eftersom endast de som har begått allvarliga överträdelser kommer att återfödas som osaliga andar eller i helvetet.  Men betyder inte detta att vi tror att våra föräldrar inte var dygdiga i sina liv eftersom vi håller sådana bönetjänster? Varför tror vi inte istället att våra föräldrar har återfötts i ett himmelskt rike eller i det Västra Rena Landet av Yttersta Lycksalighet?

Många religioner i världen tror att när vi dör bedöms vi alla utifrån hur vi levde våra liv. I kinesisk folkreligion tror man att efter döden ställs man inför Kung Yama som ska avkunna domen. De kristna tror att när de dör möter de Gud som bestämmer om de ska välkommas till himlen eller dömas till helvetet. Buddhister tror också att de ska dömas efter döden. Skillnaden är att vi inte ”döms” av Buddha, bodhisattvor eller Kung Yama utan av vår egen karma. Vår samlade sunda och osunda karma av tidigare handlingar kommer att avgöra det rike och de förhållanden som vi återföds till. Enligt buddhismen styrs vår lycka och vårt elände inte av gudar utan ligger i våra egna händer.

Vart går man efter döden? Vissa människor tror att döden är det sista kapitlet av livet och att det inte finns någonting därefter, allra minst en återfödelse. För dessa människor är livet kort och skört. Med detta perspektiv på döden betraktar de livet med skepsis och rädsla istället för med uppskattning och aktning. Eftersom de tror att de inte kommer att äga någonting efter döden njuter dessa människor bara av nöjen under livet. Vissa är villiga att göra vad som helst, till och med att begå mord och rån, för att främja sitt eget personliga mål. Ett sådant livskoncept, som förnekar orsak och verkan, är ytligt och skrämmande och visar en felaktig inställning. 

Även om de kristna skiljer sig från buddhister i sin syn på hur dom avkunnas, tror de på himlen och helvetet och livet efter döden. Enligt buddhismen kommer vi efter döden att återfödas till ett av existensens sex riken. Det finns till och med en gammal vers som beskriver hur man kan avgöra i vilket rike en människa kommer att återfödas genom att undersöka den avlidnes kropp. Om, när en person dör, fötterna är de första kroppsdelarna att kallna och huvudet är sista kroppsdelen att förbli varm, då har den avlidne nått upplysningens mål. Om ögonen är sista kroppsdelarna att förbli varma, betyder det att anden har lämnat kroppen genom ögonen för att återfödas i de himmelska rikena. Om hjärtat är sista kroppsdelen att förbli varm, kommer den avlidne att återfödas som människa. Om magen är sista kroppsdelen att förbli varm, kommer den avlidne att gå till de osaliga andarnas rike. Om knäna är sista kroppsdelarna att förbli varma, kommer den avlidne att återfödas som ett djur. Om fötterna är sista kroppsdelarna att förbli varma, kommer den avlidne att hamna i helvetet. 

I vilket återfödelsens rike kommer vi att återfödas? Hur avgörs detta? Vår återfödelse beror på vår samlade sunda och osunda karma som bestäms av våra tidigare handlingar. Det finns ett ordspråk som säger: ”Om du vill veta något om ditt framtida liv, behöver du bara reflektera över ditt nuvarande liv”. Det finns tre typer av karmiska krafter som bestämmer riket och förhållandena för vår nästa återfödelse. Dessa krafter utgörs av:

1.  Karmisk kraft

Hur vår karma påverkar återfödelsen kan liknas vid hur en bankrevisor går genom olika kundkonton; de som är skyldiga mest pengar måste betala först. När en människa dör kommer den relativa kraften av sund och osund karma att avgöra i vilket rike han eller hon kommer att återfödas. En person som har utfört många sunda gärningar kommer att återfödas i ett av de tre högre rikena medan någon med mycket osund karma kommer att återfödas i ett av de tre lägre rikena. Principen bakom detta är enkel: ”Godhet återgäldas med godhet, ondska med ondska”.

2. Vanor

En människas vanor kan påverka hennes återfödelse. Någon kan till exempel ha för vana att sjunga Amitabha Buddhas namn. Om denna person skulle råka ut för en dödsolycka, och om namnet Amitabha Buddha tydligt kommer till minnes i dödsögonblicket, kommer detta enda fokus att leda honom till återfödelse i det Västra Rena Landet av Yttersta Lycksalighet.

3. Tankar

En människas återfödelse är nära kopplad till hans eller hennes dagliga tankar. Om en människa är hängiven Buddhas läror kommer han eller hon att återfödas i det Rena Landet. Om en människa verkligen vill komma till himlen och verkar för att komma dit, kommer denna person att återfödas i det himmelska riket. Nyckeln till detta är att upprätthålla medkänsla i vårt dagliga liv.

Oavsett om det är kraften i vår karma eller i vårt levnadssätt och våra tankar som leder oss till nästa återfödelse bör vi alltid tänka goda tankar, utföra sunda gärningar och inte skada andra. På så sätt behöver vi inte frukta domen eller döden.

III. Begravningsseder och hur vi betraktar döden

Varje kultur har sina egna begravningsseder och sitt eget sätt att ta hand om den avlidnes kropp. Det finns olika sätt att bevara kroppen på som frysning, torkning, dissektion och mumifiering. Vissa människor begraver sina döda medan andra kremerar dem. Andra begraver dem till sjöss eller i det fria.

Hur buddhister tar hand om sina döda liknar några av de nämnda metoderna men med två stora skillnader. För det första föredrar buddhister att inte flytta kroppen förrän åtta timmar efter döden. För det andra rekommenderar buddhister att man ska vara tyst bredvid kroppen eftersom högljuddhet kan störa den döde.

Varför bör vi inte flytta kroppen förrän åtta timmar efter döden? Det finns faktiskt en vetenskaplig grund för denna buddhistiska sed. Efter att lungorna har slutat att andas och hjärtat har slutat att slå, kan nervsystemet fortsätta att fungera. En människas undermedvetna kan finnas kvar. Även om en människa är kliniskt död är hon inte helt bortgången. När någon dör bör vi därför inte flytta personen oavsett om han sitter, ligger eller halvligger i sängen. Om vi försöker flytta kroppen, kan den avlidne känna obehag och bli upprörd och arg. Eftersom den avlidnes sinnesstämning kan påverka återfödelsen rekommenderas det att inte flytta kroppen förrän åtta timmar efter döden.

I den buddhistiska litteraturen finns en berättelse som beskriver hur störande av en död kropp kan få oavsiktliga och ibland olyckliga konsekvenser. Det fanns en gång i tiden en from kung som dog. Kungafamiljen samlades runt kroppen för att hålla vaka. Det hände då att en mygga satte sig på kungens näsa. En familjemedlem försökte att schasa bort myggan men missade och slog istället till kungen. Kungen blev mycket irriterad och arg vilket ledde till att han återföddes som en pytonorm.

Det finns en annan anledning till varför vi bör vänta åtta timmar innan vi flyttar kroppen. Det är möjligt att en person som genomför sittande meditation kan komma i ett tillstånd av meditativ koncentration med nästan omärkbar puls. För dem som är ovana med meditation kan denna person verka vara död. Det finns en historia om en gammal munk som utövade meditativ koncentration under en av sina sittande meditationssessioner. När hans unge lärjunge undersökte hans puls och upptäckte att han inte längre andades, trodde han att munken hade dött. Utan att vidare vänta lät lärjungen kremera kroppen.

När den gamle munken kom ut ur sin meditativa koncentration kunde han inte hitta sin kropp. Från och med då kunde templets invånare höra munken ropa dag och natt: ”Var är mitt hem? Var är mitt hem?”

Påverkade av hans rop bad templets invånare om hjälp av en av munkarnas goda vänner. Vännen kom till templet och satte sig tyst ned. När den gamle munken kom och letade efter sitt hem sa hans vän högt: ”Gå bara. Varför bryr du dig fortfarande om ditt hem?”

När den gamle munken hörde detta uppnådde han omedelbart klarhet och letade aldrig mer efter sitt hem.

Förr i tiden när det inte fanns något precist sätt att fastställa om en person hade dött, var den buddhistiska seden att inte flytta kroppen förrän efter åtta timmar ett skydd mot eventuella misstag. Det fanns tidigare en kinesisk sed att samla den avlidnes ben några år efter hans bortgång. I en bok som heter Dödens sanning finns det ett kapitel om en man som misstogs för att vara död. Många år efter mannens död bestämde familjen att det var dags att öppna kistan och ta upp hans ben. När de öppnade kistan blev de förskräckta över att se att hans huvud hade vänt sig och hans lemmar var böjda i fosterställning. Familjen drog slutsatsen att de hade misstagit honom för att vara död när han egentligen bara hade svimmat. Hur förskräckt måste han inte ha blivit av att vakna och befinna sig i en kista! Den buddhistiska seden av att inte flytta kroppen förrän efter åtta timmar har alltså en anledning. Detta kan också ge familjen lite tid att lugna sig och ge den avlidne en stund av lugn och ro.

Under den åtta timmar långa väntetiden är det bäst om familjen hjälper den avlidne genom att sjunga Buddhas namn. På detta sätt kan den avlidne reflektera över Buddhas namn när han är på väg mot ännu en återfödelse. Vi bör också komma ihåg att inte gråta högt nära den avlidne. Om vi inte kan kontrollera oss själva och måste gråta, bör vi inte göra det nära den avlidne. Även om kroppen är stel och kall kan medvetandet finnas kvar. Vår sorg kan överföras till den avlidne och hindra honom från återfödelse.

Är det faktiskt nödvändigt att sörja en människas död? Vi kan tänka på döden som en semester och glädja oss över den lyckliga och behagliga färden som väntar den avlidne. När våra nära och kära dör kan vi tänka att de far till det himmelska riket eller att de blir buddhor. Att dö bör ses som en resa till det Rena Landet av Yttersta Lycksalighet, ett land där lidande inte finns. Skulle detta inte vara underbart? Buddhismen betraktar döden som början på ett nytt liv, som en kokong som förvandlas till en vacker fjäril, eller en fågelunge som bryter sig ut ur skalet. Varför måste de som lever hålla fast vid och känna sorg för de döda?

Angående begravningsarrangemang föredrar buddhismen kremering. Det är både lämpligt och sanitärt, särskilt i tättbefolkade områden. Till skillnad från begravningar kräver kremeringar inte mycket utrymme; de har också en relativt rimlig kostnad. Jag kommer ihåg en äldre munk som sa till mig en gång: ”Var vänlig och sprid min aska i havet för fisk och räkor när jag dör. På detta sätt kan jag bygga god gemenskap med havets varelser”.

Detta bekymmerslösa sätt att se på livet står i skarp kontrast mot den egocentriska synpunkten som de flesta av oss har. Vissa människor är väldigt själviska och giriga. När de lever vill de kanske ha just denna bit mark eller en annan. Efter döden vill de fortfarande konkurrera med de levande om de bästa och rymligaste gravplatserna. Hur löjligt är inte detta? 

Några människor säger att buddhistiska begravningar är värdiga men alltför enkla. Hur kan vi visa vår kärlek till den avlidne om vi inte har en storslagen ceremoni eller en begravning på en tjusig plats? Jag antar att svaret på denna fråga beror på hur man ser på döden. Om vi verkligen skulle kunna släppa vår förundran över liv och död kommer vi inte att begränsas av sociala seder som föreskriver vad som är lämpligt för begravningar. Zhuangzi, en berömd gammal kinesisk filosof, kände sig inte begränsad av tidens sociala seder. När han var döende samlades hans lärjungar för att diskutera hans begravningsarrangemang. Zhuangzi, som hörde diskussionen, skrattade och sa: ”Himlen och Jorden är min kista, solen och månen är mina skatter, stjärnorna är mina pärlor och hela världen följer mig. Är inte detta tillräckligt? Finns det någonting mer storslaget?”

Lärjungarna lyssnade i misstro och svarade: ”Vi kan inte göra så. Om vi lämnar din kropp ute i det fria kommer kråkorna och örnarna att hacka på den. Det är bättre att ha en riktig kista”. 

Zhuangzi log och sa: ”Vad gör det för skillnad? Om ni lämnar mig ute i det fria kommer kråkor och örnar att hacka på min kropp. Om ni begraver mig i en kista kommer myror och maskar att äta mitt kött. Varför hindrar ni kråkorna från att äta mitt kött för att mata myrorna? Varför är ni så orättvisa?”

Det är inte nog med att ha de rätta begravningsarrangemangen; vi bör också lägga rätt perspektiv på döendet. Genom att vara ekonomisk och inte ha storslagna begravningsarrangemang utan istället använda pengarna för välgörenhet kan vi se till att den avlidne ger en del av sin medkänsla till de levande. Om omständigheterna tillåter det bör vi inte tveka att delta i ett program för organdonation för att rädda livet på dem som behöver en donation. När vi har rätt perspektiv på döden kan vi ta hand om begravningsarrangemang med visdom och på ett sådant sätt att både de levande och de döda drar nytta av det.

Som vi sett av de ovan nämnda buddhistiska perspektiven på begravningar, betraktar buddhister inte döden som en förintelse eller evig sömn. Buddhister betraktar döden som en flyttning från ett hus till ett annat eller från en miljö till en annan. Sutrorna använder olika liknelser för att beskriva döden:

1. Döden är som en återfödelse

Döden är början på ett annat liv; den är inte slutet. Dödsprocessen kan liknas vid processen att göra olja från sesamfrön eller smör från mjölk.

2. Döden är som att ta examen

En människas liv kan jämföras med en elevs tid i skolan och döden är som att ta examen. När vi tar examen i skolan, visar våra betyg hur bra vi har varit. När vi dör avgörs på liknande sätt det förhållande som vi återföds till av den sunda och osunda karma som vi samlat under livet.

3. Döden är som att flytta

Där det finns födelse finns det död. Döden är som att flytta från ett gammalt hus till ett nytt.

4. Döden är som att byta kläder

Döden är som att ta av sig gamla, slitna kläder och ta på sig nya. När vi förstår att alla våra livserfarenheter är som svävande moln som passerar framför våra ögon kommer vi att se att kroppen inte är något annat än ett klädesplagg.

5. Döden är en förnyelse

Kroppen genomgår metaboliska processer varje sekund. Nya celler skapas när de gamla dör. Kretsloppet liknar processen att skapa nya celler genom att byta ut de gamla.

Om vi lägger rätt perspektiv på döden kommer vi inte att frukta den. Vad vi bör oroa oss för är inte när vi kommer att dö utan vad som kommer efter döden. När vi lever kan de flesta av oss bara tänka på att njuta och ha det bra. Vi tillbringar vår tid med att söka berömmelse och framgång utan en klar förståelse för vart vi är på väg. Ett liv utan en klar avsikt eller riktning är meningslöst. Vad betyder berömmelse och framgång när vi ligger på dödsbädden? Om vi vet hur vi ska leva livet kommer vi att veta hur vi ska hantera döden. Konfucius sa en gång: ”Om man inte förstår livet, hur kan man då förstå döden?” Vi bör inte vara upptagna av rädslan för att dö. Att leva vårt liv i villfarelse och okunnighet skulle vara den verkliga tragedin. Detta skulle betyda att kroppen levde utan ande. Den angelägna uppgiften för oss är att betrakta liv och död som del av obeständighet, lidande och tomhet. Om vi kan åstadkomma detta kommer vi att finna mening i livet och döden.

IV. Ovanliga och extraordinära dödsfall

Hur kan döden vara underbar och extraordinär? Om vi noga tänker på detta en stund kan vi se att döden är naturlig och underbar. Om vi rätt förstår Buddhas läror, kommer vi att genomskåda dödens mystiska förklädnad och bli helt tillfreds med både liv och död. Chanmäster Fenyang Shanzhao uttryckte det bra: ”Man lever och dör för alla varelser”.

Det finns en fantastisk historia om hur Chanmäster Shanzhao avled. En mäktig ämbetsman som hette Li Hou levde samtidigt som Chanmäster Shanzhao. Li hade alltid velat att Mäster Shanzhao skulle bli abbot i Chengtian-templet och erbjöd därför mästaren posten vid tre olika tillfällen. Eftersom Chanmästaren fortsatte att avböja erbjudandena blev Li så rasande att han beordrade en budbärare att besöka mästaren och personligen hämta honom till templet. När budbäraren skulle gå sa ämbetsmannen klart och tydligt till honom: ”Hör upp! Om du inte kommer tillbaka med mästaren kommer ditt liv inte att sparas”.

Budbäraren blev livrädd. Han gick till Chanmästaren och bad honom att följa med till Chengtian-templet. När Chanmäster Shanzhao förstod budbärarens problem insåg han att han inte hade något val. Han samlade alla sina lärjungar och klagade: ”Hur kan jag lämna er alla och gå till Chengtian-templet för att bli abbot?  Men om jag tar er alla med mig kommer ni inte att kunna hålla min takt”.

En av lärjungarna sa: ”Mästare, får jag följa med dig? Jag kan gå åttio kilometer per dag”.

Mäster Shanzhao skakade på huvudet och suckade: ”Det är för långsamt. Du kommer inte att kunna hålla min takt”.

En annan lärjunge ropade: ”Jag ska följa med dig. Jag kan gå hundratjugo kilometer per dag”.

Mästaren skakade på huvudet igen och sa: ”För långsamt, det är för långsamt!”

Förvirrade såg lärjungarna såg på varandra och undrade: ”Hur snabbt kan Mäster Shanzhao färdas?” Vid det tillfället kom en annan lärjunge tyst fram. Han bugade sig framför mästaren och sa: ”Mästare, jag förstår. Jag ska följa med dig”.

Mästaren frågade: ”Hur långt kan du gå på en dag?”

Lärjungen svarade: ”Jag kan gå lika långt som mästaren”.

När han hörde dessa ord log Mäster Shanzhao och sa: ”Mycket bra. Då går vi”.

Med ett leende och utan bekymmer satte sig då Chanmästaren på sitt Dharma-säte och avled. Lärjungen som hade ställt upp stod respektfullt bredvid mästaren och avled också. Det är verkligen befriande att kunna lämna världen på det sättet.

Chanmäster Depu av Songdynastin var lika bekymmerslös när han avled. En dag samlade han sina lärjungar omkring sig och sa: ”Snart ska jag dö. Jag vet inte hur ni tänker planera offergåvor till mig när jag har dött eller hur jag kan komma tillbaka och glädjas åt dem. Med det sagt, varför nyttjar ni inte det faktum att jag lever så att jag kan glädjas åt era offergåvor nu?”

Trots att lärjungarna tyckte att läraren agerade på ett konstigt sätt vågade de inte låta bli att lyda honom. De förberedde offergåvorna med glädje och visade respekt för läraren, men trodde att det var ett skämt. Ingen av dem kunde gissa att nästa dag, så snart som snön slutat falla, skulle Chanmästaren dö.

Några människor tänker kanske att det är mycket konstigt att ha en begravningsceremoni för någon innan de dör men det är faktiskt ganska lustfullt och praktiskt. Det finns ett gammal kinesiskt talesätt som lyder: ”Att erbjuda en droppe vatten till en människa medan han lever är bättre än att erbjuda honom en fontän av vatten när han är död”.  På samma sätt bör barn respektera sina föräldrar när de lever istället för att ge dem en storslagen begravningsceremoni när de har dött. 

Chanmästare Zongyuan av Songdynastin kunde också se döden som ett slags befrielse. Han var åttiotre år gammal när han nådde upplysning och han var inte bunden till vare sig liv eller död. När han kände att det var tid för honom att lämna världen gjorde han det i nåd och med värdighet. Han till och med komponerade sin egen elegi:

I denna värld lever ingen längre än sin tid,

För efter döden kommer vi alla att bli stoft i graven.

Eftersom jag nu är åttiotre,

Skriver jag denna elegi för att ta farväl av min kropp.

Chanmäster Xingkongs död är också legendarisk. På den tiden fanns det en grym bandit som hette Xu Ming. Xu Ming hade dödat många människor och orsakat mycket lidande. Chanmäster Xingkong stod inte ut med att se hur byborna led och bestämde sig för att gå och vädja till banditen. Trots att han insåg att hans liv var i stor fara var han inte rädd. Medan han åt sin måltid med banditen skrev han denna elegi för sig själv:

Inför katastrof, mitt i omvälvningar,

Är jag en glad och orädd person.

Det finns ingen tid mer perfekt än nu,

Skär mig i bitar om du vill.

Mäster Xingkongs medkänsla och mod omvände banditen och många liv räddades tack vare detta. Senare, när mästaren insåg att slutet på livet var nära, meddelade han att han ville dö under det att han flöt nerför en flod. Mäster Xingkong satte sig därefter i ett badkar med ett litet hål i botten och med en flöjt i handen lät han badkaret flyta iväg. Medan badkaret flöt nerför floden till ljudet av flöjten dog mästaren. Mäster Xingkong skrev en dikt om varför han valde att lämna världen på detta sätt:

Befrielse medan man sitter eller döende medan man står

Kan inte jämföras med en begravning på vattnet:

Första fördelen: sparar ved.

Andra fördelen: ingen grav att gräva.

Släpp taget och åk iväg –

Hur lyckligt och underbart!

Vem förstår verkligen mig?

Munken Chuanzi.

Vid sekelskiftet fanns det en munk i Rangoon, Burma som hette Miaoshan. År 1934 blev Miaoshan sjuk av värmeslag och undernäring och stora bölder uppstod på hans fötter och på ryggen. Han fortsatte ändå att knäfalla på de heta kullerstenarna inför Buddha. Bölderna öppnade sig och blev infekterade och avgav var och blod. Men han var fortfarande inte orolig för sitt tillstånd och vägrade medicinsk behandling. Han ville inte ens bada och ingen visste vad de skulle göra. Den dag då han dog föreslog återigen en av hans lärjungar att han skulle ta ett svalt bad. Denna gång nickade den ärevördige och svarade: ”Jag är glad att du bad mig bada. Nu är det dags”. Med dessa ord gick han lycklig in i badrummet och tog ett bad. Lärjungen, som var orolig för den ärevördige, stod vid dörren och uppmuntrade honom att ta ett ordentligt bad för att svalka sin kropp. Den ärevördige skrattade och sa: ”Jag vet. Jag måste tvätta mig grundligt. Efter detta bad kommer jag aldrig mer att behöva ett annat”.

Flera timmar gick och lärjungen kunde bara höra ljudet av rinnande vatten men den ärevördige kunde inte ses någonstans. Lärjungen öppnade dörren och upptäckte att den ärevördige hade dött. Miaoshan stod fortfarande upp men hjärtat hade slutat att slå. När vi kan släppa våra fjättringar kommer inte heller vi att frukta döden längre.

Det finns fler exempel på Chanmästare som har dött på ett fridsamt sätt. Chanmäster Danxia Tianran dog medan han stod lutad på sin käpp. Ärevördige Huixiang dog medan han knäböjde med en sutra i handen. Chanmäster Liangjie av Tang-dynastin hade fullständig kontroll över tidpunkten för sin död; han blev ombedd att hålla sig vid liv i ytterligare sju dagar och det gjorde han. Chanmäster Yuan återföddes efter att ha legat tre dagar i kistan.

Chanmäster Guling Shenzan frågade sina lärjungar en gång: ”Vet ni vad ljudlös samadhi, meditativ koncentration, betyder?” När lärjungarna svarade nej, slöt han sina läppar och dog omedelbart. Sätten på vilka den berömde lekmannen Pang Yun och hans familj dog var till och med mer olikartade och fascinerande. Hans dotter Lingzhao satte sig i sin fars stol och dog medan Pang Yun lade sig ner för att dö. När hans son, som arbetade på fälten, hörde om deras död, ställde han plogen och dog där han stod. När Pang Yuns fru förstod att de alla hade dött gick hon till en grotta vars ingång var förseglad med ett stenblock. Hon sköt stenblocket en liten bit åt sidan och trängde in i springan. Innan hon gick bort skrev hon följande vers:

Att dö medan man sitter, ligger eller står är inte ovanligt

Fru Pang släppte helt enkelt allt och gav sig iväg.

Med båda händerna sköt hon upp ett bastant stenblock

Och försvann spårlöst.

När vi är visa nog att verkligen förstå livet och döden kan vi också, som några av de ovan nämnda Chanmästarna, dö utan smärta och ansträngning. Med födelsen kommer döden. Oavsett om vi är buddhister eller inte måste vi likväl möta döden en dag. Med Buddhas läror kan vi förhoppningsvis förstå livet och därmed döden. Vi bör inte frukta döden eftersom den är ett naturligt fenomen. När vi har förberett oss i livet kan vi vara hoppfulla om livet efter döden.

Vi förbereder oss för allting i livet. Vi har en ficklampa för nödsituationer eller för ett strömavbrott. Vi har ett paraply för regniga dagar. Vi packar mat för långa resor och vi byter kläder efter årstiderna. På samma sätt bör vi andligt förbereda oss för dagen då döden knackar på dörren. Vi bör ha hopp inte endast för nuet utan också vara uppmärksamma på livet efter döden.